I alla fall om Bill får bestämma. För efter två hela skiddagar, plus en eftermiddag, så är han redo att flytta hit. Alltså inte bara för några skidveckor om året, utan permanent. Själv kanske jag inte är riktgt redo att lämna allt där hemma än, men några dagar eller veckor till hade absolut inte skadat!
Imorse ställde vi klockan och var bland de första i kön till gondolen, och vilken resa upp med gondolen sen! Jag vet att jag tjatat om sol och snö i de senaste inläggen, men h e r r e g u d vad vackert landskap blir av dessa två komponenter.
Väl uppe varierade vi mellan några olika, men fortfarande ganska snälla backar – allt för att Bill fortfarande är bäst på störtlopp och inte att svänga (men det tar sig!). Dock testade vi ”offminipisten” (stigen genom skogen bredvid backen) och det klarade han galant. Det är fantastiskt att se hur han utmanat sig själv, vågat, kämpat och aldrig gett sig under dessa dagar. Kanske blir han bättre än Stenmark i framtiden som han själv uttryckte det.
Strax innan lunch fick vi dock se oss besegrade av kylan, som hade letat sig upp strax emot -20, och tog en välbehövlig värmepaus i värmestugan. Varm choklad, kaffe och hundra bullar försvann ner lekande lätt innan vi gav oss ut igen, men då ville även den tjocka dimman vara med i leken så vi fick se oss besegrade även där och tog gondolen ner igen. Väl nere var det dags för lunch så det fick bli varsin burgare på Brants Restaurang, som ligger i samma byggnad där vi bor. Mer skidåkning blev det, men vi stängde inte liftarna idag. Istället drog vi oss hemåt när tårna var bortdomnade, och på väg upp på rummet lämnade vi av ungarna i lekrummet på Ski Lodge, där det passande nog finns Nintendo Switch – utmärkt när man är slut efter en dag och ungarna fortfarande är rastlösa!
Imorgon åker vi hem, men klockan är ställd för att kunna krama ur den sista skidåkningen av Branäsberget för denna gång
