Inte för att jinxa nåt, men med den här starten på året känns fortsättningen väldigt hoppfull. Fyra dagar med snö, sol, skidåkning, frisk luft, sömn, vackra landskap, god mat och fysisk aktivitet gjorde under för både kropp och själ, och som nu är fulladdad med energi så att det räcker ett bra tag framöver. Och tack gode gud att Bill älskade det, för med tanke på att det bara var han och jag så hade det blivit riktigt deppig stämning ifall han hatat det och vägrat åka. Bara en enda gång blev han förbannad på mig faktiskt, och det var när vi tvingades åka sittliften för att komma upp för backen, men vi lekte ”jag kan flyga, jag är inte rädd” och så överlevde han det också. Sen att jag lyckades snurra bort oss så att vi behövde åka den en gång till sen är en annan historia. Men i alla fall, efter den här resan är vi nu rörande överens om att att skidsemester är den bästa semestern! Så tusen tack för denna gång Branäs, vi ses snart igen! ❤️

I alla fall om Bill får bestämma. För efter två hela skiddagar, plus en eftermiddag, så är han redo att flytta hit. Alltså inte bara för några skidveckor om året, utan permanent. Själv kanske jag inte är riktgt redo att lämna allt där hemma än, men några dagar eller veckor till hade absolut inte skadat!

Imorse ställde vi klockan och var bland de första i kön till gondolen, och vilken resa upp med gondolen sen! Jag vet att jag tjatat om sol och snö i de senaste inläggen, men h e r r e g u d vad vackert landskap blir av dessa två komponenter.

Väl uppe varierade vi mellan några olika, men fortfarande ganska snälla backar – allt för att Bill fortfarande är bäst på störtlopp och inte att svänga (men det tar sig!). Dock testade vi ”offminipisten” (stigen genom skogen bredvid backen) och det klarade han galant. Det är fantastiskt att se hur han utmanat sig själv, vågat, kämpat och aldrig gett sig under dessa dagar. Kanske blir han bättre än Stenmark i framtiden som han själv uttryckte det.

Strax innan lunch fick vi dock se oss besegrade av kylan, som hade letat sig upp strax emot -20,  och tog en välbehövlig värmepaus i värmestugan. Varm choklad, kaffe och hundra bullar försvann ner lekande lätt innan vi gav oss ut igen, men då ville även den tjocka dimman vara med i leken så vi fick se oss besegrade även där och tog gondolen ner igen. Väl nere var det dags för lunch så det fick bli varsin burgare på Brants Restaurang, som ligger i samma byggnad där vi bor. Mer skidåkning blev det, men vi stängde inte liftarna idag. Istället drog vi oss hemåt när tårna var bortdomnade, och på väg upp på rummet lämnade vi av ungarna i lekrummet på Ski Lodge, där det passande nog finns Nintendo Switch – utmärkt när man är slut efter en dag och ungarna fortfarande är rastlösa!

Imorgon åker vi hem, men klockan är ställd för att kunna krama ur den sista skidåkningen av Branäsberget för denna gång

Idag vaknade vi tidigt och tog gondolen upp till toppen för att testa backarna på andra sidan berget. Väderleksrapporten visade sol och det visade sig stämma alldeles utmärkt, även om dimman stundtals la sig som ett filter framför den. Bill som har blivit en hejare på framförallt störtlopp blev väldigt förtjust i de längre, men ändå relativt snälla backarna som gick ner från toppen till området Berget. Själv var jag mest lyrisk över hur vansinnigt vackert det soldränkta och snötäckta landskapet var. Innan det var dags för Bills skidskola, som började 13:00, tog vi även en sväng i Nintendo Land – det är ju inte varje dag man hänger i backen med sin arbetsgivare så det gäller att passa på

Väl nere på ”vår” sida igen var det dags för skidskola, och eftersom vi åkt non-stop (lunch åts stående i liftkön, det gäller att vara effektiv) sen kl 09 så passade jag på att värma mig i värmestugan så länge, det var ändå -15 stadiga grader ute. Efter skidskolan var slut fick jag tvinga in Bill för en liten paus, men det tog inte lång tid förrän vi var ute i backen igen och där hängde vi till jag tvingade in honom igen. Nog för att jag älskar att han älskar att åka skidor, men att åka från att liftarna öppnar till att de stänger gör till och med mig matt

Idag är det också onsdag, och onsdagar betyder snowraceråkning i byn. Kl. 19:15 var det dags – det var snowracers, discoljus och musik som pumpades ut, OCH man fick åka liften upp med snowracern (gladast av alla var föräldrarna). Otaliga åk och -17 grader senare var det dags att dra sig hemåt, men väl hemma skulle grannarna ut och åka kvälls-stjärtlapp så Bill försvann ut igen. Jag skyllde på att jag hade en blogg att uppdatera, vilket iofs var sant. Men nu är det slut även på blogginlägg och dags för läggdags, det är ju en dag imorgon också. Och om jag förstått schemat de två senaste dagarna rätt så står vi först i kön till liften imorgon bitti och kommer hem först när liftvärdarna slängt ut oss

Med tanke på att antal timmar solen visat sig under höst/vinter i Göteborg går att räkna på en hand, var det som balsam för själen att komma fram till ett soldränkt vinterparadis. Den uteblivna västkustsnön gjorde definitivt inte saken sämre heller – äntligen vinter! Men med vintern kom också minusgrader, -11 för att vara mer exakt, så efter incheck på Ski Lodge i Branäs By åkte elva lager kläder på innan vi gav oss ut för att testa (barn)backarna utanför. Skidor hade vi förbokat, och valt utkörning, så de stod i skidrummet på Ski Lodge vid vår ankomst, så himla käckt och bekvämt (man gillar ju bekvämt). Bill, som knappt stått på ett par skidor var extremt pepp och gav sig på både lift och backe direkt. Det gick sådär. Trots det var han om möjligt ännu mer pepp när vi vaknade imorse, och med minst elva lager på igen så gav vi oss ut vid nio-snåret. Dagen spenderades uteslutande i Björnbuseland Byn – liftar och backar åktes på blandade tillvägagångssätt, varm saft dracks, skidskola genomfördes (medalj till samtliga pedagogiska skidlärare med tålamod sänd från himlen), tårar fälldes och eufori vrålades. Och med tanke på att Bill krävde att vi stannade till sista liften stängde kl. 19:00 så antar jag att euforin gick segrande ur kampen idag, och jag, jag behöver en Irish Coffee nu tackar som frågar